Nordkap

Jag har en kines på jobb. Han är i alla fall någon form av asiat. Impor..adopterad antar jag. Han är i alla fall svensk och jag är ganska säker på att hans namn är Johan.

Johan har tjänstgjort i svenska insatsstyrkan i Afganistan. Två gånger.

Jag har inte mönstrat.

Han har blivit skjuten på. Jag har blivit utskälld ett par gånger.

Vi har alltså inte jättemycket gemensamt. Han är dock från Halmstad vilket nästan kan klassas som Skåne. Vi har mycket trevligt när vi lunchar och jag antar att det är vår "skånska" härkomst som agerar socialt klister mellan tuggorna.

I alla fall. När jag möter Johan på morgonen mellan reolerna gör jag alltid någon form av honnör. Eller vad fan, jag gör en riktigt jävla prakthonnör. Med spikrak i rygg, armen i perfekt vinkel och fyra fingrar med tummen invikt mot pannan, hälsar jag Johan godmorgon. Jag vet inte varför jag gör det, antagligen som kompensation över att jag aldrig har behövt honnöra någon innan men jag vet att jag borde sluta, mycket eftersom Johan inte alls uppskattar det.

"Det ger mig dödsångest", säger han.

Och en hälsningsfras ska förhoppningsvis inte ge dödsångest. Som Bengt Alsterlings öppningsfras i "Hajk". Det måste vara den sjukaste hälsningsfrasen någonsin......"Chip-Hallå-Hej, och välkommen till Hajk - idag ska vi tälja grillspett"

Det där med grillspettet tillhör inte hälsningen, men Chip-Hallå-Hej var nästan standard. Undrar vad Johan kommer reagera när jag Chip-hallå-hejjar honom imorgonbitti från trucken.