Fredag

Cigarett, kaffe och höstsol. Bra förmiddag.

Martha Stewart

När man lagar mat i ugnen, låt oss säga kyckling eller annat fågelbesläktat djur, och formen blir så in i helvetes svår att diska efteråt. Vad gör ni då?

Jag skiter fullständigt vad ni gör då för från och med idag kommer ni göra så som jag gör.

Pumpa formjävlen full med diskmedel och ställ in skiten i ugnen tills den svalnat, skölj sedan ur den med mjuka, cirkelrörelser och skåda resultatet. Glöm inte formen i ugnen ett par dagar, då blir den på något, mycket mystiskt sätt impregnerad av diskmedlet och allt du lagar i formen får en rund smak av citrus fresh.

Ord om dagarna

Kreativitet är en het potatis. Alla pratar om det sedan nya medier tjatats ut. Jag har tillbringat mina senaste dagar i samtal kring ämnet, lyssnat till duktiga föreläsare, övat och förväntas återvända till Stockholm med revolutionerande reflektioner. Jag sitter på en stol och stirrar in i väggen. Det är resultatet. FÖrmodligen kan jag mindre om kreativitet nu än vad jag gjorde innan jag åkta. Så brukar det vara. Ju mer man vet, vet man att man inte vet.

Jag vill däremot passa på att dela med mig av egna källor. Mina genvägar till kreativitet. För det har jag. Och av egna erfarenheter måste jag säga att den bästa kreativa pådrivaren är andra kreativa ting. Bilder, musik och inspirerande meningar som leder oss vidare i fantasin. För där har vi nyckeln! Fantasi. Som är den viktigaste ingrediensen. Och utmanar vi den, så resulterar kreativiteten i möjligheter.

Tillbaka

Jag har haft en otrohetsaffär med Göteborg. Vi har dejtat i en vecka. Sparat minnen åt framtiden. Men jag var tvungen att göra slut. Vi är olika. Och jag saknade Stockholm.

Påsatt

På mitt jobb är vi rätt många som har nåt gemensamt. En sak som binder oss ihop med ett band starkare än både religion och nationalitet tillsammans. Den gemsamma nämnaren för oss i majoritet är att vi ligger inne med en styck penis. En var, vill jag klargöra. Vi är med andra ord män. Och vi är som sagt i majoritet. En ganska stadig sådan. Uppskattningsvis består vi av 95% av arbetskraften vilket ger oss den fullt begripliga matematiska slutsatsen att återstående 5% utgörs av kvinnor. Eller sydafrikanska medeldistansare, men antagligen det första alternativet.

Av dessa fem procent utgör i sin tur "hon den blonda" en viss procent, jag orkar inte räkna ut exakta siffror så hädanefter lämnar jag procentsnacket och fortsätter kalla henne "hon den blonda". Eftersom hon är blond. Och eftersom jag inte vet vad hon heter. Mitt usla namnminne resulterar i en hel del "Hoj!", "Du!" och förortstugg som "mannen" när jag kallar på folk eller bara befinner mig i ett samtal.

Nu snöade jag in här lite, så nu hinner jag inte skriva färdigt. Poängen var i alla fall hur tydligt det är att "hon den blonda" behöver bli påsatt. Hon är nämligen bitter, tjurig och fientlig och jag antar att hon inte är äldre än 22. Ett stadigt ligg hade muntrat upp henne.

Sen tror jag inte att hon gillar mig. Mycket eftersom hon faktiskt sa att hon inte gjorde det. Jag var tydligen den "drygaste jävla fittan" hon träffat.

I min bok betyder det att hon behöver ligga.

Godmorgon igen

Jag är inte helt säker. Men jag tror att Moa är död.

Godmorgon

Jag är inte helt säker. Men jag tror att jag försovit mig.

Lördag

Ännu en lördag med Melodikrysset och P4sändningar. Mycket livsbejakande att sitta med ett par koppar kaffe med sambo-Hannes och diskutera skäggväxt, kontinentala frukostkulturer och om hurvida vi är fel ute när vi hävdar att vänsterfotade har bättre skott än högerfotade. Där imellan löser vi lodrät fyra - vilket idag var "Stormare"

I frågan frukostkultur kom vi fram till att den italienska står högt i kurs men får ändå se sig slagen av den franska, eftersom "den innehåller mer gluten". Den gemensamma nämnaren stavas cigarett.

Appropå (sjukt ord) höger och vänster. Sitter med poströstningskuvertet framför mig. Allt är kryssat och slickat och det är bara frankeringen som fattas när det slår mig att vänsterhänta människor är fruktansvärt mycket mer intressanta än högerhänta. Politisk koppling saknas.

Nordkap

Jag har en kines på jobb. Han är i alla fall någon form av asiat. Impor..adopterad antar jag. Han är i alla fall svensk och jag är ganska säker på att hans namn är Johan.

Johan har tjänstgjort i svenska insatsstyrkan i Afganistan. Två gånger.

Jag har inte mönstrat.

Han har blivit skjuten på. Jag har blivit utskälld ett par gånger.

Vi har alltså inte jättemycket gemensamt. Han är dock från Halmstad vilket nästan kan klassas som Skåne. Vi har mycket trevligt när vi lunchar och jag antar att det är vår "skånska" härkomst som agerar socialt klister mellan tuggorna.

I alla fall. När jag möter Johan på morgonen mellan reolerna gör jag alltid någon form av honnör. Eller vad fan, jag gör en riktigt jävla prakthonnör. Med spikrak i rygg, armen i perfekt vinkel och fyra fingrar med tummen invikt mot pannan, hälsar jag Johan godmorgon. Jag vet inte varför jag gör det, antagligen som kompensation över att jag aldrig har behövt honnöra någon innan men jag vet att jag borde sluta, mycket eftersom Johan inte alls uppskattar det.

"Det ger mig dödsångest", säger han.

Och en hälsningsfras ska förhoppningsvis inte ge dödsångest. Som Bengt Alsterlings öppningsfras i "Hajk". Det måste vara den sjukaste hälsningsfrasen någonsin......"Chip-Hallå-Hej, och välkommen till Hajk - idag ska vi tälja grillspett"

Det där med grillspettet tillhör inte hälsningen, men Chip-Hallå-Hej var nästan standard. Undrar vad Johan kommer reagera när jag Chip-hallå-hejjar honom imorgonbitti från trucken.

Moa och Astrid

Jag bor i Atlasområdet intill Atlasmuren i Stockholms innerstad. I huset mittemot mitt bodde Astrid Lindgren under många år och det sägs vara mitt hus, mina fönster, som inspererade henne att skriva Karlsson på taket - som senare skulle filmatiseras på samma adress. Till saken hör att jag alltid har kallat mitt köksfönster för "min vrå i världen", den plats som jag besöker för att hämta energi. Nu vet jag varför. Det är uppenbarligen inte bara jag som har faschinerats av Vulcanusgatan.

Status

Jag ber om ursäkt. Gustav informerar då han blir frånvarande, jag bara försvinner. Raka vägen genom landet. Jag har hunnit avverka tre städer under dagarna två. Örebro, Karlstad och Sunne. Förstod inte kopplingen till Örebro slott i inlägget inunder, men är inte heller säker på att tanken var sådan. Jag har befunnit mig i Värmland och Selma SPA större delen av tiden på fot, vilket är en produkt i min portfölj. Nordic Resorts tillhörande Choice Hotels Scandinavia. På skrivbordet ligger fyrtio glödheta biljetter till morgondagens exklusiva förhandsvisning av We Will Rock You på Cirkus i Stockholm. Jag försöker att parera trötta ögon genom att administrera king inbjudningar och logistik. Det fungerar sådär. Men nu vet ni att jag lever.

Ute ur gruvan

Inte för någon direkt har undrat eller sökt mig. Men jag är i alla fall tillbaka i civilisationen. Jag har stort sett varit datorlös i fyra dagar vilket resulterat i ganska mycket väggtittning, fönstertittning och annan tittning av diverse slag. Jag har med andra ord sett en hel del. Utav inget intresse alls.

Började nytt jobb i onsdags. Lite nervöst sådär. Nytt folk. Nya chefer. Man känner sig fram. Inleder inga samtal som berör droger, luder eller om förintelsen verkligen ägt rum, och om den nu gjort det så "verkar den aningen uppförstorad". Alltså vanliga torra väder-och-vind-var-är-du-från-samtal.

Så. Efter två dagar av connecting bjöds det igår tillfälle att gå lite utanför jobboxen, lära känna folket på riktigt. Det var målet. Medlet var alkohol och Fridays något tråkiga grillmeny. Nu dagen efter kan jag påstå att det till slut blev lyckat. Det inleddes något svajigt från min sida när jag öppnade med ett skämt om att ligga med prostituerade som aldrig riktigt landade. Någon började se sig omkring för att se hur de andra reagerade och någon undrade tyst om han verkligen hört rätt. Någon annan började peta lite nervöst i kycklingen, en annan med sin mobil. Jag satt bara och väntade på att skämtet skulle landa. Vilket det aldrig gjorde.

För att rädda stämningen började jag fråga ut min bordsgranne, en 35-årig logistikchef som jag helt felaktig antog komma från Örebro, om just Örebro. Den 35-årige logistikchefen blev mycket förvirrad men svarade efter bästa förmåga och efter min fråga om Örebro fästning klargjorde han att Örebro var ett stad han aldrig varit i och att han var född och uppvuxen i Falköping. Däremot tyckte han att Örebro fästning verkade vara värt ett besök, något jag höll med om över en skål i ölen. Jag vet inte ens om Örebro har någon fästning men jag antar att han kommer bli besviken om han får för sig att besöka den. Speciellt eftersom den med största sannolikhet inte existerar.

Efter fästningssamtalet flöt det på riktigt bra. Jag fick riktigt bra kontakt med samtliga runt mitt bord, bortsett från logistikchefen som nu börjat googla Örebro fästning (jävla dåre), och efter maten blev vi så in i helvetes packade som bara nufunna vänner och finnar kan bli och efterföljande biljardturnering är något det kommer skrivas krönikor om när århundradet ska summeras.

För övrigt var det en bra start på min vita månad.

Örebro slott en helt ok höstdag. Observera hur besviken mannen till höger är över det faktum att detta inte alls är en fästning. Till vardags Logistikchef på Löwenskiöld, nu bara en turist från Falköping.

Den där massan

Jag återkopplade aldrig kring gårdagen, som var enligt förväntningarna. Det var jag, Anneli och Sveriges alla mode-bloggare. Finn fem fel. Jag vantrivs verkligen i den miljön. Ibland snubblar jag över deras bloggar och tänker, fan – de måste ändå leva rätt häftiga liv. Men det är en schablon, hela konceptet. Där står de allihopa, fastklistrade vid varsitt champagneglas, noga med att synas framför kameran med rätt person och är missnöjda över belysningen. Jag önskar att jag kunde säga att Natacha Peyre var en utav de coolaste människorna som jag har mött, men det är så många mil däremellan att jag hinner glömma bort anledningen till motsatsen. De är alla perfekta. Snygga, smala och trevliga. Dockor av ideal. Men ibland önskar jag att någon utav dem skulle klara av att lätta på tofsen, släppa ut håret och ruska om. De behöver lite rock’n’roll i drinken! Och jag behöver tagga ner.

Numera börshaj

Ibland får jag kritik för att vara snabb i besluten. Det kanske kan ligga någonting i det. Jag har en tendens att vara gul i huvudet. Snabb och idérik. Idag har jag haft ett möte med min bank och beslutat att investera i aktier. Jag har satsat 80% i den offensiva strategin, vilket betyder en väldigt hög risktolerans, och 20% inom den globala tillväxten. Det var bankmannens förtjänst. Han tyckte först att jag skulle satsa 30% offensivt, 20% i den globala tillväxten och hålla 50% i balans. Men det skulle aldrig fungera för mig. Det är inte jag. Jag tror mig nämligen kunna det här! Allvarligt talat, ur svårt kan det vara?

Mot Nordic Light

Vi har landat i september. Ja, jag är medveten om det. Ett löfte om att sluta röka den 31 augusti är alltså försent. Det var egentligen aldrig jag som fattade beslutet om att sluta, vilket förmodligen svarar för resultatet. Att jag fortsätter. Idag är det modevisning på Nordic Light Hotel arrangerat av Peter Foppa Forsberg. Vad en hockeyspelare har i modebranschen att göra kan man fråga sig? Men så länge det serveras av Nordic och mitt namn finns med på gästlistan så kommer inte jag att leta efter svar. Med mig följer flickvännen Anneli och vi planerar att göra hela föreställningen. Mot förmodan att Foppa Forsberg bär UGGs. Facit tillhör framtiden.