Jul i augusti

Det är sol i Stockholm. Förmodligen den sista solen av sommaren. Igår åt jag en apelsin och då man skalar apelsin så får man julstämning på fingrarna. Det förenklar i saknaden till sommaren. Längtan efter något annat. När jag var yngre så delade jag upp min framtid på detta vis. Jul och födelsedag. Jag fyller nämligen år mitt i sommaren. Så direkt efter min födelsedag påbörjade jag processen mot julen och tvärtom. I augusti spelades det julmusik och i januari började jag planera mitt födelsedagskalas. Jag levde i framtiden. Vilket blir motsägelsefullt i ett samhälle som driver oss åt att leva i nuet. Men jag tror på kombinationen. Jag skulle inte stå ut i nuet om det inte hade funnits en framtid att leva för. Jag måste ha båda delarna. Och mycket av varje.

Men inte längre

Precis då får jag ett meddelande ifrån Gustav som säger;
Whiskey är som bäst i en flygplatsbar.
Och jag utesluter gruvan.

Jag är orolig

När Gustav skriver att han kommer att befinna sig utan dator i ett par dagar så undrar jag genast var han kommer att befinna sig? Och vad han ska göra där? Jag vet egentligen aldrig var Gustav är, eller vad han gör, men det var tanken av att inte veta som gjorde mig tvungen att söka svar. Tänk om han jobbar som gruvarbetare och blir fast under marken? Gustav fick ett nytt jobb för några veckor sedan och jag glömde bort att fråga vad det var. Det säger en del om mig, som jag också skäms över att behöva erkänna. Jag glömde bort att fråga. Och nu tror jag ha gjort mig förtjänt av att få veta. Vem fan ska klara av att stå ut med mig om Gustav försvinner?

Under Ytan

Det är då däcken tappar fäste om spånskivorna och man slungas genom luften, fem kilometer i timmen, som livet övertygar mig. Korta sekunder som får en att välja riktning åt framtiden och skriva förtidshistoria. Jag gör det i argumentaion med döden. Och idag funkar det.

Ja, jag körde radiobilar i helgen. Det var lika roligt som jag mindes det. Lite mindre utrymme dock.

Befinner mig utan dator några dagar. Hejsålänge

Ovan ytan

Det är då däcken tappar fäste om asfalten och man slungas genom luften, hundratals kilometer i timmen, som livet övertygar mig. Korta sekunder som får en att välja riktning åt framtiden och skriva förhandshistoria. Jag gör det i argumentation med döden. Och idag fungerar det.

Supra

Vad fan gör Moa i en Japseracer är frågan jag ställer mig denna söndag.

Varför är min underarm svullen? Har det något samband med att jag nyss vaknat?

Antalet frågor övermannar antalet svar, vilket lämnar mig i någon form av ovisshet där jag slipper ta ansvar. Att besvara en fråga med en annan - ofta orelevant - fråga är en kortsiktig strategi. Jag har byggt ett liv på kortsiktiga strategier.

Nej, men seriöst - min arm. Vad fan är detta?

PS

Förresten.
Det är detta ni kan förvänta Er. Inlägg av Moa med tyngd, pretentioner och lite tanke. Från min sida kan ni mest förvänta er lögner, meningslöshet och ett par könsord. Så som kuk, för att ta ett exempel.

Benjamins

Pengar: Ett märkligt fenomen. Jag tänker inte gå in på någon ekonomifilosofisk utläggning, utan jag ska faktiskt mest beklaga mig. I mina ögon, med all jävla rätt.

Jag bor i Norge. Oslo för att vara petig. Har bott där sedan november - 09 och trivs "möcke bra", som Svennis hade uttryckt det. Bortsett från att Norge är ett riktigt sniket, avgiftkåt och maxbeskattat land - ett riktigt rövland helt enkelt - är det riktigt trevligt.

Jag flyttade frivilligt till detta rövland av två orsaker. Jag var uttråkad och lite, lite fattig. Nu idag är jag inte längre uttråkad. Dock fortfarande fattig. Tanken att tjäna pengar har skitit sig. Fartkameror och trafiklagar satte käppar stora som kungsekar i hjulen på Gustav "Proletären" Thunander.

Sommaren inleddes med två fortkörningar, registrerad av samma kamera med två veckors mellanrum, resulterande i 10 000 kronor till Statens inkrävingscentral. Bra där, tänkte jag. Det är bara pengar, tänkte jag vidare. Det är bara papper, i mitt fall små metallcirklar, med tryckta siffror på som man kan byta mot diverse materiella ting, eller tjänster, exempelvis en avsugning av en nigerianska för tvåhundra. Tydligen.

Igår kom ännu en prövning för min åsikt om den Norska Staten. Som ett brev på posten (det var faktiskt ett brev på posten) kom ett krav på ytterligare 8000 för - citat - icke visat hänsyn till rådande väderlek - slut citat.

Norge Vs. Gustav 18 000 - 0.
Kan bli en tuff match detta.

En annan version av faktum

De flesta människor försöker att leva av egen kraft. Varje person är en skådespelare med ambitionen om att lyckas styra föreställningen själv. Som hela tiden försöker att sköta belysningen, baletten, dekoren och de andra aktörernas roller på eget vis. Om bara ingen störde hennes arrangemang, om folk bara kunde göra som hon ville, så skulle föreställningen bli perfekt. Alla skulle bli nöjda, inklusive henne själv. Livet skulle vara underbart. I försöken är det vanligt att hon uppfattas hänsynsfull, anspråkslös och självuppoffrande. För att sedan förändra regin och verka både nedlåtande och självupptagen. Mest sannolikt är samspelet mellan båda dessa drag, i tankt med omständigheterna.

Och vad händer då? Föreställningen blir inte vidare lyckad. Hon börjar tänka att livet inte behandlar henne rättvist och beslutar sig för att anstränga sig mer. Åter i misslyckandet eller tillbaka vid rosen. Trots det, aldrig nöjd. Börjar om. Fylld av självömkan och förakt.

Vad är hennes grundproblem? Är hon inte i själva verket en person med behov av att hävda sig? Är hon inte offer för villfarelsen att hon kan tilltvinga sig tillfredställelse och lycka genom att spela korten annorlunda? Bättre, mer noggrant och korrekt.

Självcentrering är något som vi anser vara roten till våra problem. Drivna av hundratals olika former av rädslor, favoritkänslor och bekräftelsebehov. Vi intalar oss själva att vi, någon gång i det förflutna, har fattat själviska beslut som senare försatt oss i denna utsatta position. Vi tror att våra problem är något som vi själva har skapat. En menig i manuset. Fast beslutna om att det fortfarande är vi som bestämmer. Och är tillbaka på ruta ett, med nya självcentrerade beslut i bagaget.

Tweetale by M

Jag tror att Gustav har fel. För jag tvivlar på att det någonsin kommer att finnas svar. De kommer fortsatt simma i ovissheten. Och precis då man tror att man är dem på spåren så dyker det upp något nytt som får en att inse vilken missbedömning man gjort. Sådant är livet. Och någonstans mellan dessa frågor dyker det upp människor och situationer som får oss att landa i nuet samt tillåta verkligheten att vara precis som den är, och det är då vi mår som bäst.

Gustav såg ut som på bilden då våra liv slogs ihop. Det var jag som hittade honom, och inte tvärtom. Han har heller aldrig påstått någonting annat, men nu är det fakta. Då var han killen i vit t-shirt med perfekta tänder som talade skånska och reste runt i världen. Tills idag har han vuxit och blivit långt mycket mer än så. Men jag skulle fortfarande påstå att jag inte har någon aning om vem Gustav egentligen är. Och det håller intresset igång.

Vi bestämde oss för ganska så länge sedan att påbörja det som, fortfarande, ingen utav oss har lyckats landa i. Är det en blogg? Är det offentliga tankar eller narcissistisk poesi? Jag vet inte. Gustav vet inte. Och ändå sitter vi här. Vilket förmodligen säger mer om oss än om någonting annat.

I strävan efter att bli någon annan, med en längtan om att hitta sig själv. Det är Moa i ord. Så som jag kommer ihåg det.

Tweetale by G

Hej, kan vara ett lämpligt sätt att börja. Om man skriver ett brev. Detta är inget brev. Ska jag var ärlig vet jag inte vad detta är. Eller vad det ska bli. Mina ambitioner är ambitiösa, som alltid i gryningen av något som komma skall. Vilket jag, som sagt, inte vet vad det är. Kanske är det något långvarigt. Kanske något som varar över en natt och som man sedan kan tvätta bort i fyrtio grader. Sextio grader om man får det i lakanen. VIA-direkt ansåg att man skulle lägga dem i frysen. Men jag kan minnas fel. Det är lätt att blanda ihop svaren man fick när man stod och tryckte i en telefonkiosk och ringde gratisnummer för att fråga omogna frågor till en tålmodig timanställd.

Vem jag är som ringde gratisnummer i min ungdom? Det är jag till vänster. Rättelse, det var jag för tre år sedan. Jag ser dock ungefär likadan ut idag. Kankse något skäggigare. Kankse ser det ut som jag har svaret på fler frågor än vad jag hade då, kanske kan man ta mig för en vis man. Nej, åt helvete med det - det är ingen som någonsin har, eller kommer ta mig för en vis man. Dock kankse en viss man. En viss Gustav. En viss Gustav som undrar varför Moa valde en gammal bild på mig.

Hon har ingen annan svarar jag mig själv. Och tar hon min profilbild på Facebook får hon en bild på Joe Lando, sittandes i någon underlig mockakreation, på en hästrygg. En bra bild.

Moa ja. Hon till höger med Iphonen strax ovanför huvudet och en spegel framför sig. Jag vet inte, men jag tror inte heller Moa kan tyda sina ambitioner med denna Tweetale. Hon har dock lovat sköta den som om den varit vår förstfödda. Nåt sånt sa hon.

Hur känner jag Moa? Hur känner hon mig? Känner vi varandra? Och varför gav Moa mig en deadline för premiärinlägget som gör att jag sitter och häller kaffe direkt i ögonen för att hålla mig vaken?

Ni finner svaret på Tweetale.blogspot.com.