Tweetale by G

Hej, kan vara ett lämpligt sätt att börja. Om man skriver ett brev. Detta är inget brev. Ska jag var ärlig vet jag inte vad detta är. Eller vad det ska bli. Mina ambitioner är ambitiösa, som alltid i gryningen av något som komma skall. Vilket jag, som sagt, inte vet vad det är. Kanske är det något långvarigt. Kanske något som varar över en natt och som man sedan kan tvätta bort i fyrtio grader. Sextio grader om man får det i lakanen. VIA-direkt ansåg att man skulle lägga dem i frysen. Men jag kan minnas fel. Det är lätt att blanda ihop svaren man fick när man stod och tryckte i en telefonkiosk och ringde gratisnummer för att fråga omogna frågor till en tålmodig timanställd.

Vem jag är som ringde gratisnummer i min ungdom? Det är jag till vänster. Rättelse, det var jag för tre år sedan. Jag ser dock ungefär likadan ut idag. Kankse något skäggigare. Kankse ser det ut som jag har svaret på fler frågor än vad jag hade då, kanske kan man ta mig för en vis man. Nej, åt helvete med det - det är ingen som någonsin har, eller kommer ta mig för en vis man. Dock kankse en viss man. En viss Gustav. En viss Gustav som undrar varför Moa valde en gammal bild på mig.

Hon har ingen annan svarar jag mig själv. Och tar hon min profilbild på Facebook får hon en bild på Joe Lando, sittandes i någon underlig mockakreation, på en hästrygg. En bra bild.

Moa ja. Hon till höger med Iphonen strax ovanför huvudet och en spegel framför sig. Jag vet inte, men jag tror inte heller Moa kan tyda sina ambitioner med denna Tweetale. Hon har dock lovat sköta den som om den varit vår förstfödda. Nåt sånt sa hon.

Hur känner jag Moa? Hur känner hon mig? Känner vi varandra? Och varför gav Moa mig en deadline för premiärinlägget som gör att jag sitter och häller kaffe direkt i ögonen för att hålla mig vaken?

Ni finner svaret på Tweetale.blogspot.com.