Tweetale by M

Jag tror att Gustav har fel. För jag tvivlar på att det någonsin kommer att finnas svar. De kommer fortsatt simma i ovissheten. Och precis då man tror att man är dem på spåren så dyker det upp något nytt som får en att inse vilken missbedömning man gjort. Sådant är livet. Och någonstans mellan dessa frågor dyker det upp människor och situationer som får oss att landa i nuet samt tillåta verkligheten att vara precis som den är, och det är då vi mår som bäst.

Gustav såg ut som på bilden då våra liv slogs ihop. Det var jag som hittade honom, och inte tvärtom. Han har heller aldrig påstått någonting annat, men nu är det fakta. Då var han killen i vit t-shirt med perfekta tänder som talade skånska och reste runt i världen. Tills idag har han vuxit och blivit långt mycket mer än så. Men jag skulle fortfarande påstå att jag inte har någon aning om vem Gustav egentligen är. Och det håller intresset igång.

Vi bestämde oss för ganska så länge sedan att påbörja det som, fortfarande, ingen utav oss har lyckats landa i. Är det en blogg? Är det offentliga tankar eller narcissistisk poesi? Jag vet inte. Gustav vet inte. Och ändå sitter vi här. Vilket förmodligen säger mer om oss än om någonting annat.

I strävan efter att bli någon annan, med en längtan om att hitta sig själv. Det är Moa i ord. Så som jag kommer ihåg det.